Varför svarar man att -det är bra, när man får frågan hur det är??? Är det bara en artighets fras som förväntas ha ett visst svar?? Jag fick frågan ungefär fyra, fem ggr idag & jag svarar lite tvekande. -Jo, det är bra. BULLSHIT!!! Jag mår kanske inte lika illa som de svältande i Afrika men jag håller på att drunkna eller kvävas. Nu när man ändå fått chansen att leva så ska det väl vara bra? Jag är ensam om att ta hand om ett litet pyr, eftersom jag vissa nätter inte sover alls blir dagarna med henne inte så fantastiska som det ska vara. Hela denna mamma grejen har varit ett helvete. Jag klarar inte mer nu, ingen tar mig på allvar.
Den tredje familjemedlemmen har inte mkt gott att säga just nu & hans ord ekar i mitt huvud. Han finns inte där för oss vi ska försöka klara oss...
Denna situation påverkar den lilla mycket, hon vaknar ofta om nätterna, hittills tre ggr tack vare oron. Jag orkar inte ta hand om henne som jag borde, kommentarer som att växa upp & ta mitt ansvar då knäcker mig för jag har ingenting kvar att ge. Stackars liten bebis son fått detta orättvisa liv.
Ska jag fortsätta låtsas att jag mår bra eller vart kan man få hjälp??
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar